Frustrerande #Blogg100


 

Har läst ett par bloggar nu i omgångar och alltid med samma desperation i många av dem (inte alla) Det här med mötena, skolbytena, medicineringarna, hemmasittande, bråken, läxorna… ja jag kan räkna upp en massa andra tegelväggar som många med barn som lever i diagnoslandet stöter på. Sedan kan jag nämna alla avslag till hjälp, avlastning från myndigheter som läggs på allt det. Och tala inte om den tystnad som många möter från sina ”vänner” efter några år med slöa sms med att man inte har tid, kommer ni utan x, DETTA HÄNDER!

När ska då det lätta??politik

Att gå ner i arbetstid är inte lätt, för många måste göra detta, och då går ekonomin i krasch, för inte kommer du att få vårdbidrag som hjälper dig i allt som går sönder i hemmet, kläder, kylskåp (glöms ofta att stängas för något annat fick ens uppmärksamhet) och inte tala om utbrotten som gör att dörrar slängs igen med sådan kraft att handtag lossnar.

Alla älskar barn! Eller hur?

Jag älskar min son över allt på denna jord och skulle säkert slänga mig framför en buss för honom, men det finns dagar då jag bara vill trycka på paus knappen.

För många föräldrar betyder paus knappen = depression, kroppen tar bara slut, hjärtproblem, övervikt pga. av dåliga matvanor, undervikt, för detsamma som det sistnämnda, högt blodtryck, kroppen tar över den där pausknappen för den inte orkar mer. Relationer med den andre föräldern blir så tung att man inte vill hålla ihop och då lever två föräldrar med samma barn och nu med mindre i lön och håll i er, samma problem kvarstår, vem ger sig till slut?

Så hjälpen som ska finnas där för dem som verkligen behöver den, var är den..?

Alla ni underbara vänner som lovade att finnas där då barnet kom, men dumpade oss för att barnet var i vägen, och ni ska kalla er för vänner. Sedan har vi familjemedlemmar som skiter i att ens vilja förstå och fortsätter på sin väg utan att inse att vi i diagnoslandet måste ta den andra vägen, men jag lovar, behövs det barnvakt så rings det på en gång. Skolan (suck) jag fick flytta min son TVÅ gånger! Han har gått i tre skolor räknat med den han nu går i, han är snart 13-år…! Var var hjälpen där? Mina minnen från tiden av allt som hände på de två första är som tur nästan som i en dimma, för hjärnan brukar stänga av sådant som man har svårt att prosessa, liksom för att skydda den där sköra människan som bär på den.

skola, läxorNu går han i en skola som har resurser, men inga specialpedagoger…(?) Hmm Är det rätt hjälp..? Visst sonen är på skolan nu, den ligger längre borta så han måste i så fall ta spårvagnen om han ska skolka, det gör nog det lättare för honom att inte sticka… Men han lär sig inte hur han ska lära sig… för de verktygen finns inte eftersom det inte är specialpedagoger! Allt de gör är att fråga andra, men de har själva inte sättet att tänka specialpedagogik, så bara för att man arbetar på en resursskola, med mindre barn i varje klass gör ju inte att barnen lär sig för livet. Min son lär sig för denna vecka, för så går det till.

Han har förlorat alla de vänner från första skolan då föräldrarna trodde att han säkert skulle bli gangster eftersom han hade fått diagnosen ADHD, han blir inte ens bjuden på kalas, och ingen kommer på hans, allt för att det inte fungerar på den första skolan och sedan den andra…. Han är totalt utstängd från alla ungar, för föräldrar inte vill att han ens ska sova över, eller bjuda hem någon. Vuxna är de som är elaka, barnen lär sig från dem. Hur lyfter man ett barn och får honom att tro på människor då de vände honom ryggen?

Så vad är rätt hjälp? Hur ska den se ut?

Kostar inte vi familjer en massa pengar? Sjukskrivningar, mediciner, sjukvård och där talar vi inte om de med diagnos, utan vi som drar det tunga lasset…. När ska någon inse att våra barn är förlorare, i tanken att alla ska vara starka dukar vi med barnen under, för det där livet är utan räckhåll för många av oss.              En myndighet som tar hand om alla ärenden, med såimagesC9GGATL4 klart filialer i städerna i Sverige, samma regler, samma avslag, så att vi någon gång ska få ordning på röran i det som kallas vårt räddningsnät. Slut på dumheterna att alltid först säga nej hela tiden! Räcker det inte med det som redan händer i familjen..? Det är lätt att sparka på dem som ligger, men det är ju ni som får ta kostnaden i slutändan, så vad vinner ni på det..? När ska de som bestämmer ta av sig solglasögonen sluta twittra och börja arbeta för de som hamnar allt för många gånger mellan stolarna! Vår förlorade generation…

Förlåt son för den kalla värld du är på väg till…

20140324-154455.jpg

 

 

Annonser

2 thoughts on “Frustrerande #Blogg100

  1. Fy fan rent ut sagt för det helvete du, din son och andra i diagnoslandet som verkar totalt sinnessjukt! Men det är väl politiker och försäkringskassan som tänkt till igen antar jag. Sen blir så ledsen över att ingen vill vara kompis med din son och att dina vänner sviker
    utom när de vill ha barnvakt själva!
    Maktlöst kan jag erbjuda mig att finnas som lyssnare och ge dig en virtuell kram… Stor Bamsekram till dig !
    Önskar jag kunde trolla och förändra…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s