2001-05-16 kl: 13:05 togs du fram och visades snabbt innan de drog iväg dig till din far, han skulle ju oxå se dig, jag skulle bara sys ihop. Mina minnen från ditt första år kantas med flytt, vaknätter, och ditt underbara leende. Du hade äntligen kommit och jag njöt av den tysta tiden vi två hade med varandra. Det var din hyperaktivitet som fick dig att ställa dig upp tidigt, och din nyfikenhet som fick dig att vilja mer hela tiden.
Du har gett mig så mycket som jag aldrig skulle velat vara utan, din styrka att vara dig har gett mig styrkan att själv våga. Jag älskar verkligen dig över allt på denna jord.
Nu har du skjutit i höjden, längre än mig, med en skostorlek (ibland) på 41. Tagit eget beslut på att klippa av dig håret. Du slåss mot drakar, många både utanför och innanför, men som alltid så reser du dig upp.
Ditt senaste halvår har vart höga höjder och många djupa dalar tillsammans med en tidig förpubertet. Dina ”tics” har ibland blivit väldigt många och mardrömmarna om en framtid i en dimma oftare, du vill förstå och du frågar, men då skolan pockar så låser du dig, nu eller inte alls är ditt motto. Lärande med minsta motstånd, nej skolan är inte rolig då kroppen verkar vara i obalans. Jag bäddar in dig i trygga rutiner så dina dagar utan mig klaras av bättre, vi sitter i en båt som är allt för liten just nu.
Men jag vet att med min hjälp och stöd så kommer du att komma hur långt som helst, vi får lära oss att ta en dag i taget, och sluta stirra oss blinda på målen som inte alltid är klara, vi får lära oss att ett steg tillbaka ofta inte är ett misslyckande, utan en början på ett nytt försök 🙂
Du är mitt liv kära son!!