Det fjärde sista inlägget för #blogg100


Hur ofta ser du tillbaka på det du gör i bloggen? Jag själv kan ofta gå tillbaka och läsa ord som jag skrivit som ibland fått mig att undra -var det där verkligen jag? Ja ni därute kanske inte slås av sådant men jag gör det ofta.
Om man tar Min Dikt så är det ofta jag själv inser att jag skulle faktiskt kunna klara av mer än vad jag själv tror. Men då kommer den där känslan av att inte våga tro på sig själv. Egentligen borde jag lita på min egna kraft ibland, jag har ensam tagit hand om oss två (sonen o mig) jag har slagits mot en skola som inte vågar ge våra barn en ärlig chans. Jag har vunnit många strider, förlorat mig själv i en del, men de är dessa som fått mig till den jag är idag!! 20130501-223422.jpg Jag överlevde på grund av min egna styrka graviditeten + en hund 😉 (är allergisk för pälsdjur, men under min graviditet hade jag inga problem med hundar i alla fall, sjukt jag vet, men så sant) Idag skattar jag mig lycklig att jag själv insåg hur sjuk min relation till den som borde ha vart den som beskyddade mig i stället för att göra mig illa. Hur hade jag haft det om jag inte vågat ta mig ur det? För jag kan lova dig som aldrig levt i sådant förhållande att det är svårt att se skogen för träden som står i vägen. Kanske hade de få vänner jag hade eller släkt hjälpt mig, men det är alltid jag som måste avsluta det på något sätt, allt för att få ett avslut. Jag vet att mycket av det som jag skrev senare till i Min Dikt ofta går in i detta ältande, men det har vart mitt sätt att ta tag i det. Hur gör du då du måste vidare? 20130501-224539.jpg På något vis måste man finna ett sätt att förlåta, det var för mig en kamp, för efter sonens födsel så var allt fel, jag var ingen glad människa. Om jag tänker tillbaka på tiden då sonen var upp till ett halvt år, inser jag idag hur lite minnen jag har från den tiden. Jag vet (av andra) att jag var en ”närvarande” mamma som nästan till det sjuka var för bra på att ta hand om sonen, jag har många bilder på honom, video inspelningar på hans olika förehavanden, men knappt några minnen av mig.. Jag vet att jag slutade äta, jag gick ner 35-kilo på nästan ett halvt år, jag var ute på powerwalks med barnvagnen. Alla tyckte att jag var super stark, jag grät mig oftast till sömns vet jag, och sov så fort sonen somnade, men jag har knappt ett enda minne mer än mina dagboks anteckningar.

Supermamman var super på ytan men inuti fanns ett fult krig med minnena av min skräck som präglade nästan hela min graviditet. Men jag förlät trodde jag för jag sa orden, för det måste sägas högt, idag vet jag att den personen inte tog dessa ord till sig och på något vis, djupt där inne, vet jag att jag idag snart 12-år senare aldrig riktigt förlåtit mig själv för att jag inte förlät honom. Ibland är orden bara ett första förband som senare måste ses över för det verkliga läkande ska ta vid.20130501-230302.jpg
Kram på er därute 20130501-230444.jpg
#Blogg100 Bloggares inlägg:

http://evaihjo.blogspot.se/2013/05/inspiration.html?m=1
http://www.spazio.se/?p=1032
http://blogg.improveme.se/delastacia/2013/05/01/ja-tank-hur-tokigt-saker-skulle-vara-tvartom/
http://www.konkret.nu/2013/05/01/for-100-ar-sedan-var-sverige-inte-en-demokrati/
http://www.arhammar.se/blog/mobil-blogg-13/sista-blogg100-inlagget/
http://blogg.folkbladet.nu/jmjobring/2013/05/02/100-dagar-av-reflektion/
http://anna-karin.se/2013/05/01/dar-kom-det-i-alla-fall-doppet-nr-91-av-blogg100/
Grattis till er som kommit i mål, jag kommer någon dag senare 😉

Annonser

One thought on “Det fjärde sista inlägget för #blogg100

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s