Dåligt samvete


Är det inte så att man alltid som mamma ska kunna ta fram manualen som kom med sonen (vid födseln) och läsa på då inget fungerar?

Men det kom aldrig någon 😦 Och var efter åldern steg på sonen springer man in i nya hörn, slår sig på tårna mot bord och torkar tårar för att man känner sig som en usel mamma hur mycket man vrider och vänder på allt för att få det att fungera… Hur klarar andra mammor och pappor som alldeles ensamma uppfostrar barn med funktionshinder? Hur får de styrkan att alltid låta som om det vore det mest naturligaste i världen?

Jag blev arg på min son igår och alla måsten om olika sätt att tala med min son blåste ut från genom fönstret 😦

Om man backar bandet till hela förra (båda) terminer så gjorde jag allt som en förälder inte ska göra, så egentligen bäddade jag för läget som vi hamnade igår..

De som känner mig som mamma vet hur min ekonomi sett ut sedan jag slutade till sjöss, och de flesta vet vad jag handlar till mig och till lägenheten… inte så mycket. På något vis har jag fått för mig att allt jag tjänar ska gå till sonen och sedan till allt annat vardagligt i våra liv, jag har vänt på pengarna till den grad att jag själv blivit snurrig för att försöka ge min son det som jag trott ska ge honom lite roligt.

Okej nej, han har inte fått nya saker, han har fått begagnat till mer reducerat pris, men ändå nästan allt han önskat med en viss väntetid, men det har slutat med att han får nästan allt som han pekat på för att jag inte orkat med konfrontationerna hemma och på något vis intalat mig att så håller man ett barn i schack…

DET stämmer inte, jag har nu fått en hormonstinn tonåring med Asberger/Ad som kräver allt, till priset av att jag gömt huvudet i sanden så länge för jag mått så dåligt och fått mer och mer dåligt samvete och ingen vågat säga till mig att jag gör fel…

Igår kom droppen, jag har bestämt mig för att handla till mig denna månad och färg till sonens rum för ommålning, men hela tiden en med ett ständigt gnatande om allt som han önskar sig nu då jag lyckats spara ihop till mig. Jag försökte tala med honom under kvällen medans han låg bredvid mig vänd ifrån mig (han var stressad över vår lilla tur som kom plötsligt igår och uppe i varv samtidigt för han tyckte om det) Då jag avslutade min monolog om vad jag planerat denna månad och att han inte var planerad i ekonomin blev det tyst. Så jag knackade på hans axel och han vänder sig om med fingrarna i öronen och tittar på mig och säger… – Bra har du slutat tjata nu så jag kan sluta stänga av din röst….!!!!!

Det brast för mig! Jag talade om för honom att det bästa viset för honom att stänga ut min röst och mina önskemål gjorde han bäst i sitt egna rum och slängde ut honom.

Klockan 01:30 var han fortfarande vaken, jag satt och grät i sängen för min dåliga uppfostran och bestämmer mig för att gå in till honom för att tala med honom. Han sätter sig upp i sängen och jag försöker att tala med honom om hur mycket jag tycker om honom och att mammor också kan ha fel då de blir arga, sedan försökte jag tala med honom om varför jag blev så arg, och frågade om han förstod, han nickade hela tiden och sedan slutade jag med att han fortfarande måste sova i sin säng ändå och detta inte var något straff utan för att mamma hade svårt att somna, vilket gör honom förbannad och det slutar med att han säger – Du kommer ändå ändra dig och låta mig komma och sova igen i din säng, jag höll mig lugn och sa god natt och gick.. (egentligen var jag först på väg att ge mig och be om ursäkt och säga till honom att han skulle få komma in i sängen igen, som tur orkade jag stå i mot innan han sa allt det)

Denna morgon vaknade jag med en kille som kom smygande med kuddarna i handen och en mjuk god morgon, jag flyttade på mig och han la sig bredvid och satte på tv (på lågt ljud) och jag somnade igen. En halvtimma senare kom en kaffedoft från köket och en glad kille som väckte mig med ett        – Kaffet är färdigt! Jag har tagit min medicin och gjort mina frukostmackor…

Jag är just nu undrande om jag skrämt honom till lydnad eller om jag på något vis fick honom att förstå att vi är två i familjen, han verkar glad och lugn och jag vill inte skaka på båten, han kanske glömt det hela? Gjorde jag rätt eller är jag en total misslyckad mamma som inte var pedagogisk?

                                                   Om jag litar på min magkänsla så gjorde jag rätt då jag lät honom sova kvar i sängen men så klart känns det inte bra att han hamnade där på det viset, HJÄLP mig!! Gjorde jag rätt???

Min söndag kommer att bli bra har jag bestämt mig för! Jag ska försöka skaka av mig nattens händelse och gå vidare, fast frågan gnager i bakgrunden….

Kram 20120611-170426.jpg

Annonser

2 thoughts on “Dåligt samvete

  1. Du gjorde absolut rätt. Tror det är väldigt viktig för barn i allmänhet och för barn med olika ”problem” i synnerhet att föräldrarna lägger stor tyngdpunkt på att vara konsekventa. Det märker jag ju själv i min föräldraroll, att det gör stor skillnad, om inte direkt så i längden.
    Kram Petra

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s