Funderingar så här sista semesterdagen


Jag är med i tre olika föreningar för ensamstående, två av dem har jag vart med i omgångar, och den senaste jag gick med i är gratis så den blir jag med i.

Varför? Ja när jag gick med första gången så fick jag barn ensam, efter ett tumultartat förhållande som lämnade mig ganska omskakad. Där satt jag med en son ensam, det kan jag lova var aldrig planerna, mannen lämnade mig dagen efter han friade, han var nog inte säker på mycket på den tiden …. Nu ska jag inte skriva om honom, utan om själva ensamheten som slår en då man kommer hem med en son som har någon slags kolik och man själv har ett långt sår över magen. När jag lämnade sjukhuset så sa de att man inte ska lyfta något över två kilo de första veckorna, jag fick snällt ta min tvätt till tvättstugan med en son (som inte vägde under två kilo) under armen och börja tvätta. Gå igenom räkningar och post, sticka iväg och handla mat. Allt detta ensam.

Så jag började leta efter någonting för oss ensamstående och började ta mig till öppna förskolor som både kyrkan och föreningen hade. Det som slog mig att ofta träffade jag samma kvinnor och män där (på kyrkans), varje gång som jag var där. De med förhållanden satt ensamma med eller med andra och de som var ensamma satt snällt ihop med de andra ensamma. Gick jag på föreningens satt de som vart med ett tag och pratade med varandra medans jag ofta satt ensam och försökte att vara pedagogisk med sonen för man inte ta steget att ta kontakt. JAG VILLE INTE VARA DEN SOM TYCKTE SYND OM MIG SJÄLV.

Men på kvällarna satt jag efter sonen somnat och grät då jag insåg att min hyra var för hög för mig… Så flytt efter tre månader samtidigt som jag försökte att bygga upp en grupp andra mammor som jag gick på långa promenader bara för jag kunde, inte för att jag ville ner i vikt, det kom bara av sig själv, jag rasade i vikt, efter tre månader så hade jag tappat 25 kilo, endast för promenaderna och sedan pizza på kvällarna pizzabudet visste mitt namn och sonens efter ett tag….

Efter flytten blev det massa promenader med olika slags mammor, jag var med i en diskussionsgrupp för mammor som gjort akut kejsarsnitt, där lärde jag känna en underbar kvinna som jag senare fick en underbar kontakt med. Men tyvärr 5 år senare dog hon i bröstcancer efter att ha kämpat  mot den i fyra år. Man får distans till problem då detta händer, en ensamstående mamma som lämnar en son på ca 5 år ensam i världen. Jag var jätteduktig på att kolla mina bröst efter det ett tag, sedan glömde man det. E brukar fortfarande tala om henne och han undrar då vart tog sonen vägen, tyvärr har jag inga svar på det 😦

Vad är ensamhet? Hur känns det att efter fått beskedet tillsammans med en som man tror älskar en att ett nytt liv kommer, sedan blir helt ensam? Jag har haft oerhört många nedgångar med en massa uppgångar, jag har trott att nu orkar jag inte mer men på något vis tagit mig upp för att springa in i något nytt.

En förening där du får utlopp för dina behov i din ensamhet är viktig, lovar dig! Det kommer tider då du inte har någon anledning att vara med men föreningen finns där ändå i motgången, är det inte en förening som du skulle vilja vara med i?

En förening för ensamstående borde vara i olika stadier, de som blivit ensamma och är i ”chock”, de som vart ensamma och börjar ta sig upp igen och till slut de som lever ensamma med sitt/sina barn och har ordnat det sig för sig. Nu behöver man inte ha en massa pengar och en massa tid utan då man hamnat där att, så är det, och jag klarar mig, men vill ändå ha kontakt med dem som är där man själv är…

Den första gruppen finns det medmänniskor som vart där de är nu, som stöd. I andra gruppen finns medmänniskor som kan hjälpa dem att ta steget tillbaka i livet/arbetet/kroppsligt, och den tredje gruppen där de kan bara umgås med dem som bara är.

Föreningar brukar startas för att det fattas något slags stöd för dem som behöver det, sedan finns det föreningar där man stöttar frågorna som de vill ta upp. Med de ensamstående föreningarna jag är med i jobbar alla för att de ensamstående ska få det bättre, och jag ser med fasa att dem de arbetar för, oftast glöms. Hur överlever en förening utan sina medlemmar?

Hur tänker du?

Kram 20120611-170426.jpg

Annonser

One thought on “Funderingar så här sista semesterdagen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s