Pinnen


Det har varit en bra dag för mig, satt försjunken i mina egna tankar på vägen hem och mobilen ringer.

Det var en av fritidsledarna, hon frågade mig ganska lugnt om jag var på väg, för att sedan säga att E har fått ett utbrott och skrämmer elever och föräldrar med sitt skrikande och slående i dörrar samt att hon inte kan få honom att sluta att gråta.

Jo, jag lugnade ner henne med att jag satt på vagnen och de kunde tala om för honom att han kan ta på sig kläderna så ringer jag snart så kan han komma ner i hållplatsen.

Sagt och gjort, mindre än fem minuter senare ringer de igen och jag får förklarat att han vägrar göra något och att han fortfarande skrämmer alla. Så jag får gå upp till skolan till en helt förstörd E som är knallröd i ansiktet av att gråtit jättemycket.

– Hon gjorde sönder min pinne säger han mellan snyftningarna, javisst pinnen var av och jag står bara och gapar över denna nerbrutna kille som gråter för en pinne…
Vad säger man?? Min fråga var väl ganska enkel vad har hänt? Får inga direkta svar och alla springer omkring för att ta hand om de ”vanliga” mammorna och barnen som var på väg hem..

Intressant då mammor och pappor tittar på oss som vi vore från mars, jag ville bara skrika – Ta ett kort för helvete, det varar längre…

Men med min mamma min tittar jag tillbaka och hjälper E att få på sig skorna medans han fortfarande gråter för sin pinne.

Han grät hela vägen ner till hållplatsen och jag var väl inte värsta pedagogiska mamman som bad honom sluta, för det finns en massa pinnar (inte helt nöjd med mig själv nu). Men lyckas få honom att lugna ner sig och han kryper ihop i min famn och säger
– jag hatar skolan vi går inte tillbaka…

Det gör så ont i hjärtat då han säger det, hur ska jag göra?? Rektorn har inte hört av sig och det blir bara värre och värre, ja som de sa han är på nergång igen.

– vad gör de åt det????? Är då min fråga…

Annonser

One thought on “Pinnen

  1. Puh…. jag blir helt matt när jag läser sånt här – vad e det för fel på folk här i världen??
    När ja var liten såg man skolan som ett ställe dit man gick varje dag och det var bra för där hade man sina kompisar och man lärde sig lite saker oxå. Lärarna såg man upp till och framförallt kände man sig trygg. Nu hade jag i ofs inte någon bokstavs-problematik och vet inte hur det var för folk som hade det då, men 2011 när informationsflödet omsvärmar oss då vet ju alla att folk med svårigheter; adhd, dyslexi, u name it behöver xtra stöd i skolan. Varför krånglar då skolan m Emil???
    I just don´t get it, puh….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s