The price of shame

”Public shaming as a blood sport has to stop,” says Monica Lewinsky. In 1998, she says, “I was Patient Zero of losing a personal reputation on a global scale almost instantaneously.” Today, the kind of online public shaming she went through has become constant — and can turn deadly. In a brave talk, she takes a hard look at our online culture of humiliation, and asks for a different way.

Kram på er därute 

Minns

Vi tvingade oss på

Stannade aldrig till för att lyssna

På hjärtslag 

Som slog för oss två
Vi smekte lätjans trygga rygg

Lutade oss tillbaka

Och missade kärlekens ord
För orden blev slag

I natten dess tårar
Och dimman framför oss

Skymed saknaden av trygghet
Jag andas alldeles ensam nu

Ensam men med öppna ögon
Nu ser jag mycket tillbaka

Men framåt jag går

© anne

En lång sommar med många frågor 

Nu har tre av fyra veckor försvunnit detta året. Semesterveckorna har liksom detta året bara försvunnit. Och snart ska jag försöka sparka igång mig själv och se fram emot en lång höst med en lika våt vinter. Jippi. Och som alltid med dessa längre ledigheter så börjar jag att omvärdera det som kallas mitt liv. 

Har du någonsin stått utanför och tittat in och längtat?
Ingenting i mitt liv är någon annans fel än mitt, jag bor i ett land med ganska ren bakgård, ett land där jag kan om jag vill/vågar kan be om hjälp.. Mina problem är så kallade I-landsproblem. Jag har mat om dagen, tak över huvudet. Jag sover i en säng om natten. 

Där slutar det som är mina orsaker att finnas, förutom min underbara tykna tonåring ;) 

Någon sa någon gång, att det krävs en by för att fostra ett barn

Hmm: vart tog min by vägen? 
Min by försvann en efter en, då sonen växte upp, för mitt i våra liv, så fortsatte alla andras bort ifrån våra. Bort från vakna nätter, skrik/gråt och utbrott. Inga mer telefonsamtal, inga fler besök eller inviter hem. På något vis, raderades vi bort, jag och sonen. 

Via fb fanns det hjärtan och kramar i mängder, men vi satt kvar i våra liv, för vi visste inget annat. Så andra sommaren har gått, en hel vecka kvar och vi är ensamma kvar i stan och orken tryter med frågorna. 

Spottar man på en sten blir den fläckvist blöt, fortsätter det med fler så dränks den snart.. 

Men jag kan ju inte klaga, ingen annan styr mitt liv? Eller hur?

Lugn och harmoni. 

Vad får en att känna det? 

Tillit, trygghet, kärlek, vänskap? Eller något annat? 

Vad går dig att känna dig lugn och harmonisk?

Synonym för: Lugn 

= 1. stilla, fridfull, ostörd, stillsam, rofylld, vilsam, bekväm, skön, skyddad, fredad; vindstilla

2. behärskad, sansad, saktmodig, trankil, oberörd, säker, trygg, balanserad, cool, sval, avspänd, harmonisk

Harmoni

= 1. samklang, konsonans, välljud, ackord

2. samstämmighet, överensstämmelse, jämvikt, balans, konsensus, enighet

3. frid, lugn, ro, själsro, sinnesro, inre balans
Intressant, båda orden har den andra som synonym? 
Mitt lugn trodde jag kom av tystnaden, av ensamhet. Som sagt trodde jag…. För om mitt hjärta tar tvärstopp och luften tar slut, mina händer får en extrem klåda, så är lugnet egentligen bara på ytan? 

Harmoni? Är ett starkt ord för mig, till och med starkare än lugn.. Varför? 

För mitt liv från alldeles för lång tid tillbaka är allt annat än i balans.. 
För mig är det det där med tillit.. 

Synonym: förtroende, förtröstan, tillförsikt, förlitan, tilltro, tro, hopp, lit

Något som jag har svårt med. Inte för att det i stunden fanns någon, men med den självklara anledningen till att den snart på ett eller annat vis skulle brista.. 
Men eftersom jag på något vis alltid vågar släppa in den ena efter den andra, även med den vetskapen att på något vis kommer allt att fallera, så måste jag vara antingen naiv eller en masochist?
Jag har gett upp det där med mitt mitt liv, jag fick ju 30-år om något upp och ner, men jag fick leva mina drömmar. Borde jag ge upp nu vid 46? För även om jag aldrig haft det där med någon som gett mig tryggheten i mig själv, så har jag alltid vetat att jag ändå haft det bra. 

Vänner har kommit och gott, mest bekanta kan jag nog mer säga. Och de där männen som sett mig mer än paus innan den rätta. 

När självgraderade jag mig själv till birollen? 

Trött på mig själv just nu.. 

Visst har jag tryckts ner en del av dem jag tillåtit, visst har jag plockats ner för jag antingen vart för fet eller för smal. Vems fel har det vart? Mitt? 

När blir ansvaret mitt? När blev ansvaret någon annans?
Min start på sommaren samt en käftsmäll som fick mig att ifrågasätta allt runtomkring mig: 

Skrivet 6 juli 2016

När allt pausar blir det på något sätt verkligt

När jag insåg hur något plötsligt kunde förändras på någon sekund såg jag plötsligt vad de som finns runt omkring egentligen betyder för mig. 
För plötsligt även med jobbiga dagar eller prövningar så kan allt bara vända. 
Denna helgen var min ledighet, min chans att träffa dem som försvunnit i periferin. 
Där jag kunde se om jag fortfarande hade kvar något av min bakgrund, mitt modersmål om jag kunde ta till mig det som egentligen aldrig funnits mer än via mitt blod. 
Och där var vi på fest, maten var god, sångerna smått tonmässigt falska. Sonen glad och medicinfri allt gick bra tills en trappa ett felsteg och festen tog slut. Den glada atmosfären liksom pöss ut som en ballong långsamt medan ambulansen kallades tre gånger och paus… det var som att försöka andas via ett sugrör, vad måste jag göra? Sonen bort, måste få bort honom, vill skrika till alla som ställer sig runt och tittar, bort med er! Men så kan jag ju inte säga, för jag är en av dem som inte kan se. Paus…
Det låter mycket i huvudet då blodet rusar runt.. jag kan inte bryta ihop och gråta måste tänka logiskt, hjälp är på plats med två sjuksköterskor som hjälper till. Få bort sonen, mötta ambulansen.. andas.. paus…
När ambulansen väl kommer, så ser jag blod, kallar på en hink vatten, det måste bort! Paus.. 
Få iväg de viktigaste människorna, ambulansen åker, kvar står vi tysta, 
paus… 
De flesta går in, sonen hämtar sitt spel, jag går in, välmenande människor, panik.. 
Paus.. 
Jag vill inte kramas, min son är den enda som räknas.. jag får inte bryta ihop.. 
Jag går långsamt igenom kramar till slut, jag är inte hemma, bilfärden är tyst, någon gråter, jag är fortfarande tyst. 
Natten var otroligt lång, varje gång jag blundar så hör jag smällen. Ett huvud mot asfalt är ett ljud som inte går att föreställa, ett lågt dovt mörkt ljud, sedan tystnad. Även om personen är vaken och lugn så är det aldrig lugnt. 
I detta läget inser man vad man gör i en situation där man får en chock. Och jag såg allt, hörde allt men ändå har jag inga minnen mer än att sonen måste bort och att allt gick långsamt. Jag la märke till allt men inget som jag ville göra något åt. Precis som om något annat drog i trådarna. 
Sedan blev det samtal till läkare/släkt/försäkringar, avbokningar av hemresa, få allt ihop. 
Jag känner mig ensam just nu.. Jag vågar känna mig helt och hållet ensam mitt i allt. 
En vänlig själ frågade mig om jag mår bra, jag log, jag svarade, jag vände mig om och gick iväg. 
Sonen har inte fått något utbrott, han är sitt vanliga glada jag. Jag är överlycklig just nu för detta. På något vis lyckades jag skydda honom. Men min hjärna har tagit en paus, för just nu vågar jag inte känna efter, vågar inte släppa taget. Just nu behövs jag för allt det andra.. Just nu är pausknappen nedtryckt hårt… I alla fall ett tag till. 

 Så vad definierar lugn och harmoni? 

Kan det vara den där frågan man ställer sig själv för att våga finna svaret från någon annan? Eller behöver man bara få ut frågan så man kan vrida på den och se den från distans? Hmm.. Vad tror du? 

Kram på er där ute 

Ibland måste man bara.. 

Har du också känt att du står och stampar, du har en massa energi/idéer/ t.ex? Du vet den där känslan att du vill något så mycket, men just det där saknas som ska få dig att bara ta steget, eller kanske bara få någon som ger dig de där vingarna..

Jag vill, har börjat, stannar ofta upp, planerar, river upp och försöker att fortsätta. På något vis, vågar jag inte ta det där steget.. Hmm. 

Det finns egentligen ingen som vill ställa sig upp och vara den där första/jobbiga, den som egentligen vill väl men inte blir förstod, för så ska det vara och så har det alltid vart. Suck.. 

Så nu efter ett samtal, fick jag knuffen, för vågar du fråga och prata så inser jag att det faktiskt arbetas med liknade frågor som du själv brottas med. Att vara den en av de första ger mig själv ett krav att göra det rätt från början. Och med hjälp så kanske det kan bli lättare att våga inse att jag egentligen vet vad jag ska göra, och kanske våga ge mig själv lite beröm att jag inte kan göra mer än så gott jag kan. 

Nu blev du konfunderad va?  

Återkommer närmare senare😉

Kram

Planerar återinträdde i verklighet

Visst jag ska inte städa i morgon, men jag ska tillbaka från sjukskrivningen. Även om jag inte städar så måste jag vara ordentlig med att inte sitta hela tiden. För det är som med för mycket stående/gående, jag får ont efter några timmar. 

Jag har sektionstid i morgon som varje måndag, förutom det ska jag till läkaren på eftermiddagen. Veckan som kommer blir lite annorlunda (som arbetsvecka) sonen har skolavslutning och senare i veckan blir det barnfritt i över en vecka.. 

Dessa två veckor som jag vart smått utslagen har jag lyckats vända rejält på dygnet, så natten mellan lör-sön blev kort eftersom jag på något vis ska försöka somna i tid i kväll, vi får se hur det går..? 

I fredags efter ett samtal med en bekant, fick jag dra i alla lådor för att leta efter våra gamla pass (jag hittade nog alla mina pass plus sjömansboken , skrattade gott av bilderna på dessa innan sonen och min kom fram) och sedan dra med mig en trött son för att ansöka (köpa kallas det väl mer) pass, eftersom vi åker ut från landet i sommar. 

Så här står det på polisens hemsida:

Tillfälliga gränskontroller och id-kontroller

Gränskontroller utförs av polisen. Id-kontroller utförs av transportörer, det vill säga buss- och tågbolag.

Tillfälliga gränskontroller
Tillfälliga gränskontroller innebär att polisen vid några utvalda platser kontrollerar att alla personer som reser in i Sverige har rätt att resa in och vistas i landet. Gränskontrollerna utförs i Skåne vid Hyllie station, brofästet vid Lernacken, Trelleborg hamn, Helsingborgs hamn och Malmö hamn.

För nordiska medborgare räcker det med ett giltigt körkort eller nationellt id-kort utfärdat i ett nordiskt land. För personer med uppehållstillstånd i Schengen krävs, att man förutom uppehållstillståndet, kan uppvisa giltigt pass. För medborgare från övriga länder gäller giltigt pass eller nationellt id-kort.
Ett nationellt id-kort är en särskild id-handling som utfärdas av ansvarig myndighet i respektive EU-land. I Sverige är det polisen som utfärdar pass och nationellt id-kort.

Jag hörde av mig till den transportören vi skulle resa med för att kolla och fick förklarat att även resor inom Norden (förutom de ställena som står ovanför) också har gränskontroller. Visst står det också på hemsidan att det går att resa utan och de då kan ta fram en passbild via passystemet och på så sätt identifiera personen. (Detta gäller alla som har svenskt pass, även barn.)

Men för att underlätta både för mig och sonen som inte har internationellt id-kort (utan ett som jag tagit via banken) eller körkort (japp jag är en som inte tagit körkortet) så valde jag pass, nu kan via resa alla resor till exotiska länder vi aldrig har råd med😉 (får ju tänka lite positivt) 

Det var lite från oss kram på er 

The Great Dictator’s Speech

1940 släpptes filmen The Great Dictator (1940)En film som har en scen där Chaplin ger ett tal, ett tal som idag gäller lika mycket som då. Jag har den engelska versionen här, tänker inte försöka med att översätta  den till svenska😉 (finns säkert en, men ofta försvinner något i allt som översätts) 


The Great Dictator’s Speech 

I’m sorry, but I don’t want to be an emperor. That’s not my business. I don’t want to rule or conquer anyone. I should like to help everyone – if possible – Jew, Gentile – black man – white. We all want to help one another. Human beings are like that. We want to live by each other’s happiness – not by each other’s misery. We don’t want to hate and despise one another. In this world there is room for everyone. And the good earth is rich and can provide for everyone. The way of life can be free and beautiful, but we have lost the way.
Greed has poisoned men’s souls, has barricaded the world with hate, has goose-stepped us into misery and bloodshed. We have developed speed, but we have shut ourselves in. Machinery that gives abundance has left us in want. Our knowledge has made us cynical. Our cleverness, hard and unkind. We think too much and feel too little. More than machinery we need humanity. More than cleverness we need kindness and gentleness. Without these qualities, life will be violent and all will be lost….
The aeroplane and the radio have brought us closer together. The very nature of these inventions cries out for the goodness in men – cries out for universal brotherhood – for the unity of us all. Even now my voice is reaching millions throughout the world – millions of despairing men, women, and little children – victims of a system that makes men torture and imprison innocent people.

To those who can hear me, I say – do not despair. The misery that is now upon us is but the passing of greed – the bitterness of men who fear the way of human progress. The hate of men will pass, and dictators die, and the power they took from the people will return to the people. And so long as men die, liberty will never perish. …..

Soldiers! don’t give yourselves to brutes – men who despise you – enslave you – who regiment your lives – tell you what to do – what to think and what to feel! Who drill you – diet you – treat you like cattle, use you as cannon fodder. Don’t give yourselves to these unnatural men – machine men with machine minds and machine hearts! You are not machines! You are not cattle! You are men! You have the love of humanity in your hearts! You don’t hate! Only the unloved hate – the unloved and the unnatural! Soldiers! Don’t fight for slavery! Fight for liberty!

In the 17th Chapter of St Luke it is written: “the Kingdom of God is within man” – not one man nor a group of men, but in all men! In you! You, the people have the power – the power to create machines. The power to create happiness! You, the people, have the power to make this life free and beautiful, to make this life a wonderful adventure.

Then – in the name of democracy – let us use that power – let us all unite. Let us fight for a new world – a decent world that will give men a chance to work – that will give youth a future and old age a security. By the promise of these things, brutes have risen to power. But they lie! They do not fulfil that promise. They never will! 
Dictators free themselves but they enslave the people! Now let us fight to fulfil that promise! Let us fight to free the world – to do away with national barriers – to do away with greed, with hate and intolerance. Let us fight for a world of reason, a world where science and progress will lead to all men’s happiness. Soldiers! in the name of democracy, let us all unite!

Hoppas du får en trevlig dag 

Kram 

One accomplishment shouldn’t be the end of the road, just the starting point for the next leap forward. #blogg100 100

Japp lånade ett citat av Harvey Mackay och skrev om den för att passa mig ;) 

Nu är denna utmaningen slut för detta året. Denna gången försökte jag inte bestämma vad jag skulle skriva (mer än kanske ett tiotal gånger) det är nog därför jag egentligen aldrig blev helt panikslagen om jag inget kom på för dagens inlägg. Jag skämdes verkligen inte för om jag la in en bild eller kanske en video visa dagar. En dagboksblogg är ju som livet, inte en film med en massa händelser som följde ett manuskript.  Eftersom jag tagit ett kliv bort från sonen denna gång (i bloggen, inte i livet) är väl mer att med tonåringar blir det inte alltid så mycket gjort. 

Nej jag är deffenitivt inte en mamma som måste hitta på något hela tiden, och sonen har väl heller inte vart så social (i alla fall med mig)

Han har vuxit mycket som människa detta året, han tar mer plats som den tonåringen han är. Han kanske inte är som andra tonåringar, ute sent med kompisar, eller borta hela dagarna. Nej, jag har en kille som alltid vart både social då han velat och osocial då han måste. 

Så har mina 100-dagar gett mig något? Visst! Jag tycker om att ge den mina tankar, över det som hänt, det som ger mig frågor. Jag har själv insett att jag tycker om detta med dagboksblogg mer än att nischa den till ett speciellt ämne. 


Jag kommer så klart att fortsätta att skriva om diagnoserna som fick mig att börja, som t.ex att sonen börjar om i sin medicinering. 
Men det får jag fortsätta med en annan dag😉

Tack Fredrik för i år, kanske blir det en ny nästa.. 

Kram från mig 

Frustrerande #blogg100 99

Jag mår bra! Jag är pigg/glad faktiskt väldigt nöjd med livet..! 

Det är därför det känns så frustrerande då kroppen inte vill vara detsamma😦
Magen är bättre, ryggen är också bättre, men bara då jag antingen inte äter eller går/sitter/står för mycket.. Det är som en käftsmäll varje eftermiddag/kväll. Antingen så har jag jag massa ”krampande/ryckande” muskler i höfterna med en trevlig tarmvred.. 

Det är så frustrerande just nu! 

Idag är det tredje gången på vårdcentralen på 8-dagar, och 300kr fattigare (om jag inte räknar medicinen) suck…
Jag tycker inte om att vara här! Det är inga otrevliga människor här, nej det är inte det. Utan mer patienterna som sitter runt omkring mig. Det är ofta äldre kvinnor/män som sitter och pratar med varandra om sina smärtor och inte att glömma hela listan av alla mediciner som de så klart drar upp i en plastpåse. De pratar om bara sjukdomar.. Trött på att lyssna på sjukdomar, så hörlurar på och lyssna på bok samtidigt försöka ha koll på vem som ropas upp varje gång en blåklädd person går förbi väntrummet.

Nu är det inte så att jag tycker illa om personer som är äldre, det är bara detta med jämförandet som de håller på med.. 
Kanske går min frustration ut över dessa kvinnor och män? Kanske orkar jag bara inte med att inse att jag faktiskt inte är frisk? Kanske inte! Vem vet?

Nu är jag i alla fall sjukskriven veckan ut, väntar bara på kallelse på remissen som sändes i fredags.. 

Jag tar en dag i taget, vad mer kan jag kräva av mig själv.. 

Kram på er 

Den enkla sanningen om min egna kroppsuppfattning #blogg100 98

Idag vill jag reblogga ett ämne som för mig är ett viktigt ämne.
Detta med ätstörning har egentligen inget med vikt att göra, ofta ligger det något djupare bakom detta. Jag själv, även vid 46-års ålder och massa terapi, kämpar fortfarande med det. Jag har återfall, nu kanske det inte är lika svårt att bryta längre själv, men jag vet att jag alltid kommer att få leva med detta.
Kram img_3588-54

Tassartyst

Jag har alltid haft en skev kroppsuppfattning med tiden frångick jag från den, insåg att jag borde få hjälp med den. Ofta glöms det av att den som inte är smal kan ha svåra ätstörningar. Jag har aldrig blivit för smal min kropp säger stopp och jag finner andra sätt att finna kontroll. För problem med mat eller träning har egentligen inget att göra med ätstörningar utan med kontroll.

Ofta då jag börjat träna så har det vart en positiv eller negativ händelse som fått mig att försöka få kontroll på citatnågot i mitt liv, ni förstår min syn på mig och min vikt är sjukt. Jag har inte vägt mig sedan jag födde sonen och innan det någon gång i början av 90-talet. Sant och ja jag vet vad du tänker

– Varför?

Jag vet inte helt säkert hur det startade men de första minnena är från skoltiden, lite…

View original post 1 075 fler ord