Lite musik

Igår blev det ett litet besök på Nefertiti som är en jazzklubb i Göteborg som startade 1978, Ebbot & New Places Orchestra spelade och jag som faktiskt aldrig lyssnat på jazz live blev helt såld. Det som slog mig, var hur lätt det är att missa dessa guldklimpar! Hade min vän inte tagit med mig.. ja, vem vet, som sagt, vi lär oss varje dag 😉
Jag spelade in lite från kvällen som jag gärna delar med mig. OBS! Det blev inga "hela" låtar 😉 och det blev filmat från sidan, så ledsen för att ni inte får se allt på scen. Men det är ju musiken som räknas..
Njut mina vänner.

Kram

Min sommarläsning

När jag läser eller lyssnar på en bok, så går jag ofta in i den så mycket att jag oftast tappar bort det som är runtomkring mig. Inget nytt för dem som känner mig, men ofta är det som att komma upp till ytan för mig. Du vet den där känslan av att man doppar ner huvudet under vatten och allt liksom stillnar runtomkring? Ljuden, rörelserna blir dova.

När sedan boken är slut..

Plötsligt är ljuden omkring mig höga och jag nästan önskar att det fanns något kvar så jag kan dyka ner igen. För mig känns det som att säga adjö till en nära vän som hållit mig i handen ett bra tag.

Jag har egentligen aldrig sett mitt läsande som något konstigt, kanske kan jag inte alltid hålla mig till den klassiska litteraturen som de flesta kan skryta om, nej jag slukar det mesta. Och nu har jag avslutat denna bok När andra sover. Det är en bok som startade som ett skrivprojekt och har nu givits ut, där vi som läsare får följa 20-personer.

Boken tar upp allt om missbruk, religion, barndom bland annat. Det är tunga berättelser om sådant som händer runtomkring oss. Det fick därför mig att skriva mitt förra inlägg, frågan kom upp om det där med identitet. Vad som slog mig var att jag egentligen aldrig velat titta på sådant eftersom jag är och bor i Sverige. Men vi har alla något att berätta om just det där som vi inte talar så högt om.

Så vad tyckte jag om boken? Denna boken är som de tjugo personerna som berättar, den slår till på olika vis, vissa gånger så kände jag med dem, vissa gånger blev jag så arg så jag kokade, vissa grät jag till. Med detta vill jag bara såga SKITBRA!

Nu är vi olika, det jag tycker om tycker inte du om, det är ju tur eftersom hur tråkigt skulle det annars vara? Varför boken är bra för mig, är för att den väckte känslor i mig, den fick mig att rannsaka mig själv, den lärde mig något nytt.

Hur vi tar till oss text är olika och eftersom texterna var  korta och uppdelade i olika delar så kan jag välja om jag vill läsa den från början till slut eller ta olika kapitel i ordning av vad jag känner. Jag läste den från pärm till pärm, 🙂

kram på där ute

img_0646

När film blir verklighet

Vem är jag?
Jag är mitt DNA, min uppväxt, och allt annat som gjort mig till den jag är. Men ofta så funderar jag på om något hade vart annorlunda, hade jag då vart den jag är idag? Nu menar jag inte DNA-t utan vart jag växte upp, när och hur..
Hade jag haft de möjligheterna till valen jag gjort med åren? Hade jag fritt kunnat vara den jag var? Vad definierar en människa?
Jag har i flera år släktforskat, nu var det ett par år sedan jag avslutade den och med detta så fick jag mycket fakta om vår släkt. På min mors sida var det det mer "fina" folket med namn som Jean Sibeluis , men är det inte så att de där kända kanske alltid kommer upp på något viss?
Min far är halv kolt, hans far är från norra Finland och hans mor kommer från Ryssland närmare sagt från Petsamo det ligger vid Barents hav. Hon var samisk eller kolt som min far säger, försökte kolla upp detta ord men kom endast till klädernas namn som samerna använder.

(Bilden ovanför visar var Petsamo ligger från Rovaniem, där mina föräldrar senare träffades, min farmor som kom från Petsamo, flyttade till Inari, som ligger på finska sidan och träffade alltså min farfar)

Då jag var på besök berättade jag för honom att jag sett filmen Sameblod, och hur chockad jag vart på det sättet att de behandlade barnen.. Min far tittade då på mig och svarade att så gjorde de i Finland också. Han själv blev utsatt just för detta, de mätte hans huvud bland annat och han ansågs vara svagbegåvade, och klarade alltså inte av en högre utbildning. Det var alltså inte fint med detta blod i sig fastän han endast var halv kolt. Jag frågade varför han aldrig talat om det, och fick till svar -du har aldrig frågat 😄, jo det är min far i ett nötskal, han pratar inte mycket om tiden innan mor, han hade en tuff barndom.
Vad gör då det mig?
Då menas det alltså att jag då är en kvarts, visst längden stämmer de höga kindkotorna eller rättare sagt, jag har nog mer av honom än min mor i mitt DNA.
Är jag då enligt den tidens uppfattning också svagbegåvad? När har arv med blod och etnicitet raderats bort?
Vem är jag? Och varför ska det definiera mig?

Skrämmande hur lätt det blir…

Förra veckan hade vi besök, sonen tyckte jag var väldigt ordentlig, visst det är jobbigt för honom då vi ändrar om i "folkmängd" i vår lägenhet. Mycket av hans rutiner blir störda, men jag tycker att det var en bra övning för honom, att det förändras i hans närhet i en miljö där han vet att jag är i.
Jag fick också en respit från ensamheten, det är ofta en svår sak att ta upp som vanligt, eftersom ingen av oss (sonen och jag) är sociala i privatlivet. Inget självvalt men på något vis blev det så. I alla fall, fick jag prata med en vuxen varje (nästan) morgon, det är intressant hur mycket det ger. Nu klagar jag inte! Jag är en vuxen människa och jag har valt att ha det på detta viset, men ibland inser man hur det skulle kunna vara och det är en intressant hur lätt det är att välja det som är lättast. Så tack ni som kom och umgicks lite med oss, kanske ses vi snart igen, vi gör inga måsten just nu.

Efter en längre tid (hmm ända sedan min första lägenhet) så har jag haft svårt att slänga saker. I min städning nu under försommaren, fick jag mig ett ryck och plötsligt så känns luften lite lättare runt omkring mig. Kläder i mängder, i säckar från källare och garderob fick flytta till secondhand, möbler som egentligen bara är i vägen och aldrig fått plats har blivit ved för någon annan. Mitt sovrum möblerades om två gånger innan jag insåg att sängen skulle tillbaka där den var från början. Ja.. ja.. jag kan själv inse att något blir bättre som det var. Jag fick en huvudgavel som blev gjord av pallar, detta gjorde att jag behövde ta bort en del möbler från sovrummet (inget som jag saknar faktiskt) Men det är tommare, mer golv, lättare att hålla ordning.
Sonen har inte haft några val med min städlust, men han har inte klagat. Jag tror faktiskt inte han skulle se något om jag inte berättade det för honom. Japp, på det sättet är han som de flesta killar/män. Där märks inte hans npf så mycket.. om jag inte rör datorn eller tv-spelen så klart 😉

Sonen kom in på andrahands valet på gymnasiet, lite tråkigt, då han aldrig var intresserad av någon annat än det första, men vi försöker så gått vi kan att se positivt på det hela. Som sagt det är skrämmande hur lätt det är ibland, i förändringar i ett hem med Npf-diagnoser, min son har haft en del denna sommaren och han har tagit dem bra, visst det är oroligt i början, men detta blir mitt sätt att hjälpa honom mot vuxenvärlden, där förändringar kommer vare sig han vill det eller inte 😉

Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram