Lite låg idag… #Blogg100 055

pluggaNu e skolan slut :( Och som vanligt går jag ut med fler frågor än svar? Men det är väl så med inlärning? Jag tycker om denna typ av studier för det ger mig mina små verktyg då jag ska hjälpa de jag representerar på arbetet, men ställer ju kraven på mig också, för nu har jag gått ut, är jag redo? Vad är sektionens vilja? Ska jag sluta nu? Hur kommer jag vidare? Som sagt, för mig startar en reaktion med många frågor, även om de i slutet av denna dag gicks igenom en del om fortsatta.

hjärna

Hur ska jag fortsätta och kan jag?

De kurser som är för att vidarebilda mig är oftast kvällstid och jag som knappt får ihop de få lediga kvällarna som jag borde få (avlösningskvällarna) funkar ju knappt :( Det är surt att som ensamstående kan jag inte komma vidare i studierna och definitivt inte med en son som har flera npf-diagnoser. För det är inte bara att lämna honom ensam till sent, vem lägger honom, vem ser till att han slutar att spela, vem, vem, vem…hur, hur, hur…..? Märker att jag redan nu ser nederlaget innan jag ens försökt och det är ju inte rätt men med facit i handen så vet jag att efter snart 12 år sitter jag här hemma på kvällarna (vardags) då jag inte har avlösning eller kortis fast!!!!!

 

Om jag tittar framåt så kanske jag får vänta ett litet tag till för att se om sonen kan klara av mer ju äldre han blir, han utvecklas ju också och någongång får han försöka ;) Det tråkiga är att jag inte vill bara stanna här just nu, jag vill så gärna fortsätta att gå vidare med det fackliga. Tänker jag tillbaka på hur det var då jag var arbetsplatsombud på SEKO så stannade jag kvar efter kurserna som också var liknade, och stannade till. Jag vill inte hamna där …. Är det kanske därför jag inte hört om någon som arbetar med det fackliga som är (helt) ensamstående? Som kommit längre i utbildningarna.. Varför ska en grupp som redan är utanför mycket bli det också i det fackliga, eller ser jag fel? Rätta mig om jag har fel! Nu vill jag inte veta från någon som har föräldrar som ställde upp, eller som har sina barn halvtid, eller där den andra parten faktiskt finns där och hjälper till…

Nej blev lite låg efter dagen för jag insåg efter en gruppövning hur mycket mindre jag hade i lön än ALLA andra där… Nej nu ska skrapa upp mig och försöka mysa med sonen ;)

Imorgon är en ny dag eller hur och jag kanske mår bättre ;)

Kram på er alla därute!!20130318-175717.jpg

 

 

 
#Blogg100 Bloggare
http://www.arhammar.se/blog/lata-dagar/dags-att-rora-sig/

http://signeratkjellberg.se/2013/03/qr-koder-ar-ett-javla-skit-men-nu-har-socialdemokraterna-baxat-dom-anda-hit-blogg100.html

http://ninalindh.blogspot.se/2013/03/tank-om-jag-hade-varit-en-man.html?m=1

http://etthondjursbekannelser.wordpress.com/2013/03/21/get-to-know/

http://www.tamme.se/valdoft/

http://helenlarsson.wordpress.com/2013/03/21/konsten-att-gora-en-93-aring-glad-blogg100/

http://justsaying.se/2013/03/21/skracken/

Tillbaka i verkligheten

Nu blir det ett grinigt inlägg igen :( Jag saknar redan ledigheten ;)
Kanske är det lite för mycket på jobbet med en massa saker och till råga på den för känslan av något inte står rätt till, jag har INTE tid att vara sjuk och därför ska jag heller inte bli det!!
Just nu blir det en massa på jobbet som gör att öronen brusar och piper då jag kommer hem, E är extra känslig, kanske för att det är vikarie på skolan hela veckan. Jag försöker att fråga vad han tycker och får inte ut så mycket :(
Mer än att den killen (vikarien) ändå inte bryr sig… Jag vet att jag tänder en eld om jag börjar att luska så jag kommer att tillåta den kommentaren veckan ut. E ska oxå få säga hur han känner tycker jag ;)

Lite minne från ungdomen :)

Kram

20130219-165106.jpg

Nya tag eller?

Sitter och pillar på bloggen och har funderat på vart jag vill komma…

Jag har skrivit dikter i många år med många långa pauser där jag känt att jag inte haft behovet av att skriva. Denna sommar insåg jag att jag hade ett tvång att bara fylla bloggen med något för att det skulle man göra (?)

Ja sjukt jag vet….

Min blogg var till för att få någon ordning i mina tankar på min sons diagnos från början, nu blir det lite av varje och märker att jag skriver mindre och mindre om just det, kanske för att sonen börjar bli i den åldern att han är ute på nätet och jag vet att han läser… Jag tror inte att jag själv skulle bli glad om någon skriver för mycket om mig som person och jag känner att jag kanske måste inse att han också borde få välja..

Nu är det inte så att jag slutat att undra om hur det ska vara och hur jag ska få i ordning på våra liv med hans diagnos i tanke.

Jag är mamma till en kille som har diagnoser Asperger/Adhd, jag är ensamstående och många med mig, jag är också en kvinna som levt ensam med barn sedan snart 12 år tillbaka, och inser väl kanske att jag kan inte ge en klar bild över vår lilla familj om jag bara lever genom honom, för handen på hjärtat hur många av oss gör inte det lätt för oss då vi tar våra barn och ställer dem framför oss och skyller på att så är det?

Jag är ingen specialist på Npf diagnoser och jag är inte specialist på hur andra ensamstående har det, mer än då jag ser på mitt eget liv. Jag kan läsa på om allt detta och jag kan försöka hjälpa andra med frågor de har.

Är det inte lätt att skriva det som är dåligt i det som man får i livet? När har jag någonsin sett en blogg där man lyfter fram sitt barn med dennes diagnos och inte skriver om hur jobbig morgonen var? När sidorna på nätet med olika anledningar vinklar sig på det som är negativt, stänger man då inte av efter ett tag? Jag gjorde det i sommar, jag orkade inte läsa mer för jag hamnade i det dilemmat att läsa allt fel och trycka ner mig själv för att jag inte skrev något som var tänkvärt och duktigt som fick läsaren att flockas på min blogg. Jag insåg att jag blev en som försökte samla läsare för att jag ville synas och inte för att jag skulle få svar på det jag undrade över från början…

Jag älskar att läsa mina favoritbloggar, och jag är överlycklig då de helt plötsligt tar en paus, kanske för att de inte vill skriva, de börjat på en annan sida, ja av olika anledningar, jag älskar att se de som kan skriva om det som jag velat vara duktig på och jag lyfter fram att ALLA har rätt att skriva vare de skriver de som är jobbigt eller de som bara vill ha en sida om tröjor eller mat eller kanske fotografier, ni gör min dag då jag myser framför dem då jag är sugen. För  WWW  är väl till för den som vill vidga sina vyer via en skärm? Fortsätt alla ni som skriver, min fråga är till mig, om vad jag ska fortsätta med hur jag ska fortsätta, inte hur någon ska skriva. Nu säger jag att jag kanske inte kommer att skriva om min son i fortsättning för han är en del av mitt liv, men jag vill hitta min balans i min blogg och i mitt liv! Varför försöka göra det som jag inte orkar med som andra är bättre på, varför fortsätta skriva om det som redan skrivs om i mängder?

Jag vill hitta min röst i mitt liv, denna höst blir annorlunda då jag tagit beslut om att ändra en massa som jag måste för att komma vidare.

Men då kommer dilemmat, jag älskar att skriva, jag kommer att vilja skriva av mig om något så vad skulle jag kunna fortsätta med? Jag har redan sidan för mina dikter, inredning är väl jag inte så intresserad av, mode kan jag inget om, nej jag får inget ut av att skriva om detta och lämnar helst detta till dem som kan sin sak om detta, för det finns otroligt många sidor här på nätet av tjejer och killar (läs kvinnor och män också) som gör det så mycket bättre.

Min höst blir mycket om mig för mig om det kommer att synas här vet jag inte, sonen börjar en ny skola och både han och jag kommer att försöka ta tag i det där vi alla kallar liv, på våra egna premisser.

Själv ska jag ta hand om mig och har tagit beslutet att söka läkarvård för det som gör att mitt liv hamnat i efterkälke, jag kissar på mig! Jag har haft inkontinens sedan sen tonår, då väldigt gömt och hysch hysch om det, jag insåg då jag blev gravid att jag måste våga tala om det, jag har efter flera år insett att detta är en orsak till varför jag inte släpper in män i mitt liv, det är inte roligt att behöva byta bindor så fort man gör något som är ansträngande. Och definitivt ha ett aktivt sexliv har jag totalt stängt av, oj nu blev det privat….

Jag har också bestämt att ta tag i det med alla mina allergier, för mitt liv går ut på att hela tiden parera på olika saker som jag reagerar på kroppsligt, hur ska man lyckas få gjort något om man hela tiden är rädd för att prova saker?

Sedan ska jag börja ta tag i min vikt, inte låsa mig till det utan försöka kosta på mig att våga se mig som en attraktiv kvinna som är värd att synas, att fixa till mig en snygg mage skiter jag i, jag vill bara bli så pass hälsosam att jag kan få med min son i det tänkandet, där kommer dilemmat för mig personligen, hur ska jag få honom att se på sig själv på ett hälsosamt sätt utan att jaga efter det som det borde vara? För alla vi med barn med npf vet hur snabbt de suger till sig det som är lätt att kontrollera om allt annat havererar? Så gör min son, om han inte klarar av det som förväntas tar han tag i det som han själv kan kontrollera…

Jag vet inte hur men jag ska på något vis få min sida här på nätet att leva vidare, kanske kommer jag att skriva varje dag kanske en gång i veckan men jag släpper alla måsten för att ta tag i det som finns rakt framför mig, jag själv och min son…

20120611-170426.jpg

Pengar och Chokladpudding

Försöker få ihop för semestern och det går väl så där :( Saknar att inte ha pengar så man kan hitta på något roligt som man gjorde innan jag slutade till sjöss :(

20120605-161140.jpg E och jag hittade alltid på en massa roligheter, vi kunde åka iväg en helg bara för att vi ville :) vilka minnen ;) Nu känns det som om man bara är hemma konstant:(

20120605-161406.jpg Hur gör ni då plånboken är extra tunn? Hur får ni ihop det? Min och Es önskan denna sommarn är en tur uppåt land för att bara få se något nytt, jag älskar västkusten men fem veckors semester är lååång och lite annat än bada-hemma, känns lite för tråkigt:(

20120605-161803.jpg Idag köpte jag chokladpudding för min ängel har önskat detta jätte länge och det är lillfredag så få får man mysa lite i alla fall;)

20120605-162203.jpg

20120605-162225.jpg

20120605-162250.jpg kram på er alla och ha en trevlig 6-juni

20120605-162403.jpg

Lugn tisdag

Det är konstigt hur snabbt kroppen tar vila, fötterna och tårna kliar men huvudet slappnar av så man kan kalla det smått schizofren ;)

Gick upp med min ängel och ordnade frukost och skickade iväg honom för att sedan ta på mig kläderna för att ta mig ut i solen. G fick bjuda på frukost och en mysig morgonstund.

Tog mig hem efter en timma och satte igång att försöka diska undan det sista som fanns i vasken (konstigt syns inte att jag gjort det alls nu) Man tänker mycket här i ensamheten för läsning går inte så bra heller för jag blir väldigt trött i ögonen av det. E nya skola ringde i alla fall och bjöd mig till dem i morgon, så något att se fram i mot i min tristess :)

Ja men K kommer oxå förbi med avlagda kläder som E kanske kan ha :) Det är alltid roligt då hon kommer :)

Hoppas ni haft en trevlig dag i alla fall och mer händelserik sådan ;)

Kram

Torsdagsmys

Nej inte har jag gjort något mer än suttit framför datorn och tv`n, det var en tung dag igår då jag fick mycket stöd av vänner och det tag, i morgon blir det att handla till tårtbak inför lördagens gäster.

Kramar på er alla underbara människor!!

Smörgåstårta och sjuk son

Ja här hemma är det sjukt fortfarande :(

Och Imorgon fyller han år och då kommer far hans på besök, men om han orkar vet jag inte :(

Själv hann jag med några timmar på förmiddagen på jobbet innan jag återvände till E som satt vid en dator och tittade lite undrande på mig då jag tittade in i vardagsrummet..

På jobbet bjöd killarna på jättegod smörgåstårta, tack killar :)

Hur var er Tisdag?

Kram på er alla därute

Sjuk måndag


Idag blev det att ta sig hem från jobbet :( Min ängel lät inte alls bra i halsen och han hostade som bara den, de skulle ha friidrott i dag och jag ville att han och resursen kunde stanna på skolan, så jag ringde och ringde men ingen svarade.

E ringde mig vid 10 och sa att resursen inte skulle komma och han visste inte var alla var, gubben hade snällt väntat vid klassrummet snorig (och febrig visade det sig senare då han kom hem), så jag sa till honom att ta sig hem istället …

Ibland blir det verkligen helt fel, fast man vill att det ska gå bra:(

 

Hoppas er måndag börjat bättre?

Kramar

Torsdagsmorgon

Min lilla trappa varje morgon :)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Godmorgon alla :)

20120510-053316.jpg