Jag satt och läste lite i alla blogginlägg jag skrivit om Nordhemskolan, eftersom jag såg att en hänvisning via Googles var till min blogg: Sökningen som personen gjort var Avslutning Nordhemskolan som ni märker har jag och personen skrivit fel på skolan (det ska ju vara två s) så med den stavningen sökte jag samma på nätet och visst tassartyst kommer upp först, tar man två s så kommer vi inte med. Men läsningen var inte rolig, jag insåg hur lätt man kan förtränga sådana tunga dagar som texten under skrevs under. Visst mycket behöver ruskas om i den nya, men om jag sneglar bakåt och ser på min (sovande) kille nu, så inser jag att där får han ha de problem han har och de jobbar för att han ska klara av dem, de stänger inte ut honom, de ger inte upp, de försöker med något annat, han får lära känna sig själv, inte undertrycka sina känslor. Han får äntligen synas.
Inlägget här under är långt, men värt att läsas om du orkar, för runtomkring i vårt avlånga land har pojkar och flickor och deras hårt arbetande föräldrar det.
Suck
Fick dra hem E har avvikit från skolan 
Just nu finns det inga nedförsbackar i mitt och E liv. E har inte haft en enda lektion sedan skolan startade i januari, innan dess så var han sporadiskt i lektionssalen.
Mötet som var i början av februari var som sagt bara ord vackra fina ord med en massa ja sägare
Visst ansökan till skolan är gjord men E har visst ingen anledning att förvänta sig en skola som lär honom något under tiden(?)
Det känns som om jag springer in i vägg efter vägg kommer ingenstans. Vet du hur det känns att se sin son förvirrad arg och ledsen varje dag då han kommer hem? Vet du hur hjärtat slits ut varje gång de ringer och säger att han dragit från skolan? Vet du hur det känns att se en kille på snart 11 år ge upp allt? Allt är nej konstant nej hela tiden nej och skolan tycker han bara är en sten i skon som sparkats ut från allt!
Jag är trött, orkar snart inte mer! Vet du hur det känns när den man vrider ut och in sig för en som är arg på allt och alla?
Om han ändå förstod vilka vågor han gör vilka slag jag tar för honom i alla samtal med skola, jobb och hab, alla tårar jag fäller i min oro.
Jag älskar min son över allt på denna jord och kommer att kämpa men när ska någon kämpa för mig och min oro? När tar man oss föräldrar i handen och frågar: hur har du det egentligen? Vill du ha hjälp? Vad kan jag hjälpa dig med? HUR MÅR DU?? Sådan enkel fråga
När man får ett barn räknar man fingrar och tår, man kontrollerar under uppväxten att allt växer som det ska, sedan är det upp till föräldern som känner sitt barn att kolla så allt är som det ska, för det mesta förskolan som är van vid barn som tar den första frågan om något inte stämmer.
Man slängs in i en utredning med en massa frågor och undersökningar i en tid? Barnet först alltid först. Diagnos efter utredning sedan tar det slut…
Sedan lämnas man med ett barn som hade tio fingrar och tio tår som växte som han skulle men inte var som andra ensam? Varför?
Jag vill se att någon tar tag i oss föräldrar och extra koll på oss ensamstående i denna vevan, för all orkar inte ta tag i det alla vet inte hur man får information i alla måsten som egentligen ska finnas där.
Känner du någon som har åkt räkmacka igenom allt innan man landar?
Jag har kämpat för min son länge nu någonstans där bakom försvann min identitet på vägen, så man fortsätter med konstgjord andning tills man stupar sedan ligger man ett tag och kommer tillbaka för att fortsätta leva mitt i kriget med skolan. Det känns som en konstant belägring där man aldrig vet då man ska bli knockad igen och igen.
En vän sa till mig, du verkar för stark utåt, du vet en massa och det gör att många glömmer av dig, för du kämpar även om det är i motvind. Då är det svårt att hjälpa…
Kan det stämma? Om jag spelat dum och kraschat högt och tydligt slutat att ta hand om oss i min sorgsenhet skulle det blivit mer hjälp? Hon har säkert rätt, det har hon oftast. Men varför måste man få mer motstånd ju starkare man är?
Förväntar sig skolan idag att sitta på sina händer och klaga på föräldrarskapet i stället för att vrida ut och in på sig för att hjälpa? Är det så att ordern högre upp är : nej sedan nej alltid nej tills ni ger er. För jag vet dem som ger sig som ger upp för de orkar inte ta tag i det längre.
Jag är trött kom hem till E som satt framför tv och spelade och undrade varför jag var så tidig?
Ja mamma är tidig för skolan undrar var du är. ….
Men mamma jag går ju inte i skola? Jag har fritids hela dagen.
Suck……
Anne
