Jag har alltid haft en skev kroppsuppfattning med tiden frångick jag från den, insåg att jag borde få hjälp med den. Ofta glöms det av att den som inte är smal kan ha svåra ätstörningar. Jag har aldrig blivit för smal min kropp säger stopp och jag finner andra sätt att finna kontroll. För problem med mat eller träning har egentligen inget att göra med ätstörningar utan med kontroll.
Ofta då jag börjat träna så har det vart en positiv eller negativ händelse som fått mig att försöka få kontroll på 
något i mitt liv, ni förstår min syn på mig och min vikt är sjukt. Jag har inte vägt mig sedan jag födde sonen och innan det någon gång i början av 90-talet. Sant och ja jag vet vad du tänker
– Varför?
Jag vet inte helt säkert hur det startade men de första minnena är från skoltiden, lite mer fragmentsmässiga, men ändock viktiga i den synen jag senare fick, som styrde mycket av mitt liv från 18-26-år.
Jag växte upp i en hård miljö i skolan och ofta med föräldrar som inte kanske var de mest närvarande i våra liv som man idag är. Eftersom jag inte alltid betedde mig eller hade de kläder man skulle blev jag stämplad och med mobbningen som sedan bröt ner mig psykiskt så var det ett faktum för mig att styra något i mitt liv, det var min vikt..
Jag har världens bästa syster som var och är idag en av de vackraste människor som jag känner, inte bara för att hon är slående vacker, men också för att hon med åren blivit en vacker människa och stark mor som jag verkligen ser 
upp mot. Hon har säkert inte haft det lätt heller men som alla syskon med barn som kommer in tidigt så såg jag inte allt hon gick igenom. Jag hade mitt liv som jag skulle leva, ofta utan fallskärm men som tur idag levande och frisk.
Jag har fått göra det mesta i mitt liv som teatern, där såg jag aldrig vikten som något hinder, ej heller något som skulle föra mig vidare, den räddade mig i skolan och tack vare den så började jag senare i en teaterkurs på en folkhögskola, som på mycket sätt styrt mig till den jag ville vara, även om jag hoppade över det ett par år efteråt 
Mobbningen är det som är det som styr min vikt idag även efter 36 år sedan den första som påpekade min vikt vid 7-års åldern. Mobbing är ett säkert sätt att få en människa förstörd för livet, lovar, även om den idag också gett mig styrkor som att våga tala om det.. Men tillbaka till min akilleshäl…. Varför kan jag då inte få det att gå ihop med min vikt?
Mat för har aldrig vart något mer en näring, det har tagit mig år att få favoriter men att äta är för mig något som för mig framåt. Så det som hände mig första gången då jag slutade att äta, var min nya drog, hungern, sjukt men sant insåg då att denna fick mig att njuta för jag styrde mitt välmående, att jag då gick ner i vikt såg jag inte, eftersom min bild av mig var fortfarande den som jag inte tyckte om…
Det är viktigt att trycka på det, om du ser någon som går ner i vikt så är det inte alltid personen som gör detta för att gå ner i vikt utan för att kontrollera vikten eller en känsla.
Under terapin som jag senare under 22-23 års ålder gick på, så fick jag arbeta med min kroppsyn och nej den personen som då arbetade med mig insåg inte hur detta skulle arbetas med, hon hade säkert läst om det, men man kan inte sätta en stämpel på en ätstörning på alla som har det.
Med att hon fick mig att inse att det är fel att inte äta så trodde hon att hon gjort sitt, så jag skickades ut helt trasig med en enda skillnad, jag kunde äta och det gjorde jag, men med detta började jag att träna. Det började som något som jag skulle prova på, men slutade med skador för jag slutade att lyssna på kroppens signaler då den sa STOPP. Jag insåg inte att jag överförde min trygga känsla av kontroll av min kropp och känslor till träningen, så varför stanna upp. Detta pågick fram och tillbaka och jag hamnade med sonen i magen med en vikt av 99-kilo och en massa välmenade sköterskor som gav mig sprutor i benen så jag inte skulle få proppar i benen under tiden jag var ganska omobil efter kejsarsnittet.
Jag avskydde min kropp, jag skickades hem gråtandes med noll kontroll och en hög vikt, ni kan själv förstå varför jag har svårt att minnas den tiden..
Det bästa med barnvagn är att barn sover gott i dem medan man kan vara på långpromenader på flera timmar (ofta 7-8timmar i taget) och ingen mat med. 
Jag fick dåliga blodvärden och hamnade hos en läkare som sa att jag måste börja äta bättre, jag gick ut därifrån och fortsatte för sonen mådde bra, jag kom in i jeans som jag inte haft på år och dar, men även med dessa små signaler och mina vänners applåder över min snabba viktnedgång så såg jag aldrig det som något positivet. Jag njöt av hungern som gnagde i mig så jag blev illamående och njöt. Jag hade kontroll över mig själv.
Nu har jag hamnat där igen, efter många sjukdomsfall, så börjar jag i 43-års ålder hoppa över målen för att få en hungerskänsla, med det att min kropp gör allt för att spara allt de gånger jag äter och vid min ålder blir det svårare att gå ner i vikt. Jag vet att jag är på väg mot en framtid som jag måste få balansera på ett hälsosamt vis. Jag får så dåligt samvete då jag inte vill höra av mig då jag behöver stöttning i att börja röra mig i någorlunda bra takt igen, men i min ensamhet inser jag att det är svårare än jag trodde. Jag älskar explosiva rörelser, kanske för att där kan jag släppa på kontrollbehovet, där jag släpper känslor, för jag älskar att få endorfinerna i kroppen att gå skyhögt så att jag nästan bryter ihop efter en träning.. Jag får ofta ett lugn efteråt, visst det håller inte länge men det blir min drog som får mig att gå ner i vikt och jag kan med gott samvete äta efteråt.
Jag har bantat, ändrat om matvanor, tränat, allt som du kan tänka dig, för att få en ändring, men i ensamhet är det svårt att hålla igång det, där saknar jag stödet, men utan att någon måste eller känner sig tvingad att vara ett stöd för mig. Idag behöver jag stödet mer än vanligt, för med kroppens små belsyrer och små egenheter vill jag faktiskt leva länge och med det måste jag få hjälp på något vis utan att det tar stryk i plånboken, eller på psyket. Hur gör man för att finna en helhet i det trasiga?
Mitt problem har aldrig vart hur mycket jag väger, bara kontrollen över mitt liv
Opps det blev visst ett långt inlägg..! Härligt ibland att få skriva av sig.
Kram på er denna fredagen 
