Sitter och pillar på bloggen och har funderat på vart jag vill komma…

Jag har skrivit dikter i många år med många långa pauser där jag känt att jag inte haft behovet av att skriva. Denna sommar insåg jag att jag hade ett tvång att bara fylla bloggen med något för att det skulle man göra (?)

Ja sjukt jag vet….

Min blogg var till för att få någon ordning i mina tankar på min sons diagnos från början, nu blir det lite av varje och märker att jag skriver mindre och mindre om just det, kanske för att sonen börjar bli i den åldern att han är ute på nätet och jag vet att han läser… Jag tror inte att jag själv skulle bli glad om någon skriver för mycket om mig som person och jag känner att jag kanske måste inse att han också borde få välja..

Nu är det inte så att jag slutat att undra om hur det ska vara och hur jag ska få i ordning på våra liv med hans diagnos i tanke.

Jag är mamma till en kille som har diagnoser Asperger/Adhd, jag är ensamstående och många med mig, jag är också en kvinna som levt ensam med barn sedan snart 12 år tillbaka, och inser väl kanske att jag kan inte ge en klar bild över vår lilla familj om jag bara lever genom honom, för handen på hjärtat hur många av oss gör inte det lätt för oss då vi tar våra barn och ställer dem framför oss och skyller på att så är det?

Jag är ingen specialist på Npf diagnoser och jag är inte specialist på hur andra ensamstående har det, mer än då jag ser på mitt eget liv. Jag kan läsa på om allt detta och jag kan försöka hjälpa andra med frågor de har.

Är det inte lätt att skriva det som är dåligt i det som man får i livet? När har jag någonsin sett en blogg där man lyfter fram sitt barn med dennes diagnos och inte skriver om hur jobbig morgonen var? När sidorna på nätet med olika anledningar vinklar sig på det som är negativt, stänger man då inte av efter ett tag? Jag gjorde det i sommar, jag orkade inte läsa mer för jag hamnade i det dilemmat att läsa allt fel och trycka ner mig själv för att jag inte skrev något som var tänkvärt och duktigt som fick läsaren att flockas på min blogg. Jag insåg att jag blev en som försökte samla läsare för att jag ville synas och inte för att jag skulle få svar på det jag undrade över från början…

Jag älskar att läsa mina favoritbloggar, och jag är överlycklig då de helt plötsligt tar en paus, kanske för att de inte vill skriva, de börjat på en annan sida, ja av olika anledningar, jag älskar att se de som kan skriva om det som jag velat vara duktig på och jag lyfter fram att ALLA har rätt att skriva vare de skriver de som är jobbigt eller de som bara vill ha en sida om tröjor eller mat eller kanske fotografier, ni gör min dag då jag myser framför dem då jag är sugen. För  WWW  är väl till för den som vill vidga sina vyer via en skärm? Fortsätt alla ni som skriver, min fråga är till mig, om vad jag ska fortsätta med hur jag ska fortsätta, inte hur någon ska skriva. Nu säger jag att jag kanske inte kommer att skriva om min son i fortsättning för han är en del av mitt liv, men jag vill hitta min balans i min blogg och i mitt liv! Varför försöka göra det som jag inte orkar med som andra är bättre på, varför fortsätta skriva om det som redan skrivs om i mängder?

Jag vill hitta min röst i mitt liv, denna höst blir annorlunda då jag tagit beslut om att ändra en massa som jag måste för att komma vidare.

Men då kommer dilemmat, jag älskar att skriva, jag kommer att vilja skriva av mig om något så vad skulle jag kunna fortsätta med? Jag har redan sidan för mina dikter, inredning är väl jag inte så intresserad av, mode kan jag inget om, nej jag får inget ut av att skriva om detta och lämnar helst detta till dem som kan sin sak om detta, för det finns otroligt många sidor här på nätet av tjejer och killar (läs kvinnor och män också) som gör det så mycket bättre.

Min höst blir mycket om mig för mig om det kommer att synas här vet jag inte, sonen börjar en ny skola och både han och jag kommer att försöka ta tag i det där vi alla kallar liv, på våra egna premisser.

Själv ska jag ta hand om mig och har tagit beslutet att söka läkarvård för det som gör att mitt liv hamnat i efterkälke, jag kissar på mig! Jag har haft inkontinens sedan sen tonår, då väldigt gömt och hysch hysch om det, jag insåg då jag blev gravid att jag måste våga tala om det, jag har efter flera år insett att detta är en orsak till varför jag inte släpper in män i mitt liv, det är inte roligt att behöva byta bindor så fort man gör något som är ansträngande. Och definitivt ha ett aktivt sexliv har jag totalt stängt av, oj nu blev det privat….

Jag har också bestämt att ta tag i det med alla mina allergier, för mitt liv går ut på att hela tiden parera på olika saker som jag reagerar på kroppsligt, hur ska man lyckas få gjort något om man hela tiden är rädd för att prova saker?

Sedan ska jag börja ta tag i min vikt, inte låsa mig till det utan försöka kosta på mig att våga se mig som en attraktiv kvinna som är värd att synas, att fixa till mig en snygg mage skiter jag i, jag vill bara bli så pass hälsosam att jag kan få med min son i det tänkandet, där kommer dilemmat för mig personligen, hur ska jag få honom att se på sig själv på ett hälsosamt sätt utan att jaga efter det som det borde vara? För alla vi med barn med npf vet hur snabbt de suger till sig det som är lätt att kontrollera om allt annat havererar? Så gör min son, om han inte klarar av det som förväntas tar han tag i det som han själv kan kontrollera…

Jag vet inte hur men jag ska på något vis få min sida här på nätet att leva vidare, kanske kommer jag att skriva varje dag kanske en gång i veckan men jag släpper alla måsten för att ta tag i det som finns rakt framför mig, jag själv och min son…