Jag älskar skrattet av min son då han tittar på något roligt, nu menar jag inte att han inte skrattar då han är med mig, men det där när han förstår något. Det där skrattet som kommer så där djupt innefrån så man själv börjar att le och det liksom knottrar sig i armarna.. Förstår du hur jag menar?

Mycket ”skämt” går ofta över min sons huvud men han har börjat att skratta för alla andra gör det, det gör ont i en mammas hjärta då man ser hur han kämpar för att vilja vara som alla andra, då han är så unik i sig själv.

Men när han skrattar så han liksom kiknar i soffan så ser jag hur han slappnar av i kroppen och det bara tar över, det får mig att varje dag gå upp, för denna glädje som han finner i allt som många ofta missar… Att se det han ser är ett äventyr jag skulle göra vad som helst för det som fanns i hans huvud, då han ler och tittar på mig utan att säga något.

kram på er där ute